De senaste månaderna har jag dejtat en asgullig, lite yngre kille som inte på pappret uppfyller min checklista för val av livspartner (typ trummis, mörkhårig, smal, journalist eller annat inom media, svår men charmerande och som utmanar mitt jaktbehov). Duktiga Karin Arbsjö fick mig att minnas min gamla älsklingsserie Mitt så kallade liv och jag insåg att jag fortfarande blir förälskad i alla Jordan Catalanos här i världen. Snart trettio och mitt beteende i kärleksrelationer har alltså inte utvecklats sedan högstadiet. Uppmuntrande.
Häromdagen krisade jag ur och gjorde slut med den asgulliga killen. Drog en harang om att vi var på olika skeden i livet och att jag känner mig luttrad, livshärjad och smågalen. Jag lyckades just sätta popkulturella ikoner på min syn på förhållandet när jag pratade med en vän nyss. I mitt huvud är det lite som att Michael Cera skulle vara i händerna på Edina i Absolutely Fabulous.
Men tänk om jag och fina killen kanske kanske är Michael Cera och Ellen Page (inte tonårsföräldrar) men bara gulliga och tuffa och spelar gitarr ihop. Tänk vad popkultur kan göra för människans upplysning!
